Måde inte så bra idag efter flera saker som hände. Behövde gå ut för att ta frisk luft och koppla av lite.. Försökte ringa Claudia, en vän för jag behövde någon att prata med.. Hon svarade inte och jag skickade flera sms och frågade om hon var i närheten eftersom hon bor en bit bort från Farsta. Förstod att hennes mobil var avstängd och lät det va. Gick ner till centrum snabbt för att handla nåt gott, och gissa vem som sitter på bänken vid centrum? Jo Claudia. Helt otroligt faktiskt, lite läskigt samtidigt eftersom jag försökte få tag i henne och behövde verkligen lite sällskap. Det gjorde min kväll och fick mig att inse att hopp är någonting fint som man aldrig ska kasta iväg. Hoppas alltid på det bästa, någon gång kanske du blir besviken. Men vad förlorar du egentligen på det? Om man lär sig arbeta med det så klarar man det fint utan att bli ledsen eller sårad efter hopp man haft om saker. Hopp är någonting fint och jag tror på ödet. Allting är förutbestämt och jag tror att allt har sin mening. För vad hade hänt om jag gått den andra vägen till centrum? Då skulle jag aldrig träffat Claudia.

Slänger in en bortglömd bild från i somras. Mitt leende döljer mer än vad det ser ut som