För mig är det ofta svårt att anse mig själv värd lika mycket som jag anser andra vara värda, trots att jag anser alla människor lika mycket värda. För mig så är vissa ting självklarhet medan jag inte tar för givet att andra behöver agera lika mot mig. Det är alltid så att jag vill behandla andra som jag själv vill bli behandlad, dock så händer det att det inte blir så att jag blir behandlad liknande tillbaka, vilket jag ändå accepterar.

Det finns en känsla av ansvar inom mig. En känsla av att jag är den som måste ta ansvar. Ifall det är en vän som jag inte talar särskilt mycket med så får jag dåligt samvete och anser det vara mitt fel fastän att det är lika mycket bådas fel. Och ifall det är någon utav mina nära som har det jobbigt så anser jag att det är mitt ansvar att få dem att må bättre. Det är en självklarhet för mig. Det är vad vänskap är för mig. Men när människor inte gör detsamma mot mig så tycker jag inte att det är förkastligt för att jag kräver inte mycket utav andra.
Trots höga förväntningar om vissa, men inte många, så finns det inte en sådan stor besvikelse som det finns kommande till mig själv. Och så är jag med allt. Helhjärtat eller inte alls. Det är lite så jag fungerar. Att det sedan finns en acceptans kring andras handlande är kanske en annan sak.