Han som som jag älskar mest, han som blivit mer än en pojkvän för mig. Han som alltid stått kvar oavsett hur mycket illska jag kastat över dig, oavsett hur jag bettet mig mot dig och alla andra. Du har alltid haft en öppen famn jag kunnat lägga mig i, alltid visat kärlek oavsett omständigehterna. En varm och stark kärlek som du vet jag behöver. Du har gett mig världen, och en framtid att längta efter. Trots allt jag gjort, sagt och alla gånger jag svikit dig har du stått kvar och väntat på mig. Det krävs en oerhört stark vilja för att stå kvar så stadigt som du gjort senaste året, och jag är så tacksam över att du orkat vänta. Vänta på att jag ska bli säker på mig själv och allt annat i världen. För nu vet jag vad jag vill , trots att jag senast igår sa att det inte skulle funka. Men vet du varför? För det enda jag vill är att vara med dig. Jag behöver den bekreftelsen av dig ibland som säger att det bara kommer vara du och jag. Hos dig känner jag lycka, glömer bort tunga problem och känner kärlek. Vi alla behöver känna kärlek, men för mig är kärlek som en drog. Jag är beroende utav kärleken, utan att älska och bli älskad. Och jag vill inte känna någon annans kärlek, för jag vet att din kärlek är starkast. Tiden närmar sig, om bara 12 dagar var det exakt 1 helt år sen jag träffade dig för första gången. På din födelsedag, den 25 november. En lördag, hemma hos dig i hökarängen, i hallen. Det känns konstigt, att den där kvällen skulle avgöra min framtid. Allt känns så förutbestämt, utan att jag visste något. Allt gick så snabbt, och jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden för att känna känslan av nyfödd kärlek. Men min allra högsta önskan är att jag skulle ha varit en bättre flickvän, en mer tacksam flickvän. Jag visste aldrig hur bra du var mot mig, jag insåg aldrig hur mycket du älskade mig. Och nu är jag rädd att jag spelat bort den turen jag omedvetet hade.. Jag ska visa dig nu hur mycket jag verkligen älskar dig, och hur mycket jag vill fortsätta ha ett lyckligt förhållande. Jag älskar dig Pontus.