Okej jag vet inte riktigt om jag ska skriva det här, eller vara så öppen. Bloggen är trots allt en del av mig och jag är väldigt öppen av mig.. Men just nu går jag igenom en väldigt jobbig period och känner att jag måste skriva av mig lite...

Att vakna upp efter ett år som blind är en chock för mig. Men jag har verkligen insett sanningen och min blindhet för kärleken har botats. Jag har varit blind, har inte sett verkligheten förs nu. Har levt i en liten bubbla i ett år där jag tror att allt är bra. Men bubblan har svävat allt för länge runt om verkligheten. Just nu ser jag kärleken lite som en sjukdom, som en drog och man blir blind till slut. Kärleken bryter sakta ner kroppen både psykiskt och fysiskt. Jag har förlorat vänner, och mitt gamla liv. Jag saknar den gamla lydia som sprang som en galning fram och tillbaka till gymmet. Som spelade basket och alltid var duktigast i klassen. Idag lever jag i stress, jag hinner inte ens sitta ner och äta ibland. Jag har inte varit hemma själv och kollat på tv tillsammans med min familj på över ett år.. När man brister ut på lektionerna och ständigt får starka panik-ångest-attacker har man gått in i väggen. Då måste man ta sig i kragen och tänka om. Jag vill bli bäst igen, jag vill bli min egen förebild. Jag vill kunna känna mig duktig igen, fin igen. Jag vill börja sminka mig igen, börja platta och locka mitt hår igen, börja använda hårförlängningen igen, börja sola igen, börja gå ut och äta med alla vänner, börja lära känna nytt folk. Jag vill börja leva igen.

Jag är faktiskt glad över att jag åkte på Åre resan, för det fick mig inse. Inse vilken person jag faktiskt levt med i ett år. Jag insåg då att jag inte var värd det. Iphone, playstation, pengar, blommor, kläder, godis och allt annat jag fått är inte verklighet. Det är någonting som jag fått i min bubbla. Någonting som gjort mig lycklig för stunden. För vilken tjej vill inte bli bortskämd? Bortskämd blev jag, men inte lycklig. Lyckan i min bubbla fanns inte i verkligheten. Bara i min bubbla som jag kunde kliva in i när jag hade det jobbigt. När jag måde dåligt och ensam klev jag alltid in i min bubbla för jag visste att i bubblan kunde jag glömma alla problem, där fanns inte verkligheten. Där försvann mina problem, dem kom inte igenom bubblans isolering. Bubblan delade jag med han som precis spräckte den.